Autismdagen
Ja inte har jag "firat" så mycket ännu - på denna speciella dag. Visste inte ens att det fanns någon sådan dag, men nu vet jag.
Jag har fått förfrågan om hur det är att ha en autistisk son. Ja, man måste verkligen ha tålamod och strukturerad tillvaro. Och en hel del "jävlar anamma" när man ska kämpa mot myndigheter. För tro mig - det är inte lätt.
När sonen (som idag är 13 år) skulle få sin diagnos så var det två års väntetid för att få påbörja utredningen. Efter en hel del ringande (jag tror jag ringde varje vecka) till utredningsteamet så tröttnade dom nog på mig så jag fick en tid inom 8 månader. Efter ännu några månader så fick han komma till habiliteringen. Och så fortsatte det - kämpa, kämpa. Han fick gå på specialdagis för barn med speciella behov, det fungerade jättebra. Men säg den lycka som varar för evigt - efter något år så skulle dagiset läggas ner. Kommunen tyckte att det fanns likvärdigt dagis inom kommungränsen. Det tyckte inte jag (dom hade ingen speciell pedagogik för barn med autism) så det var till att börja kämpa igen. Den här gången gick jag via media - två helsides annonser i lokaltidninen om vår familj. Kommunen vågade inte annat än låta sonen gå kvar tills han började skolan. DET LÖNAR SIG ATT KÄMPA!!!
Som förälder läser man väldigt mycket om sina barns problematik (ja min äldsta dotter har diagnos asperger). Man försöker att prova alla möjliga pedagogiker, men ibland känns det som om man jobbar i motvind. I sådana extrema föhållanden är det inte lätt att hålla ihop ett äktenskap. Mitt kraschade för några år sedan (men det är absolut inte barnens fel vill jag tillägga med bestämdhet).
Kramar
Baker Queen
