Envishet
Innan jag lägger mig för min skönhetssömn (borde gå och lägga mig för länge sedan - men jag har kommit in i andra andningen) så har jag lite funderingar som jag tänkte delge er alla.
En liten sak som jag kan småreta mig på faktiskt. Andra personers envishet när det gäller namn. Jag har en bekant som så många andra har två förnamn. När hon var yngre så kallades hon för det ena av dessa förnamnen, men sedan valde hon att använda det andra namnet. Men nu finns det vissa personer (hennes brorsa i detta fall) som envisas att kalla henne för det första, trots att hon uttryckligen har sagt att hon inte vill det. Envis som synden är han. En annan sak är ens efternamn, varför envisas med att kalla mig för något som jag inte heter? Som ogift hette jag Andersson, men gifte mig till Baker. Nu är jag iofs skild, men heter fortfarande Baker. Ja man kan säkerligen ha många åsikter om detta, att jag fortfarande heter Baker. Men det är upp till mig i detta fall att avgöra. Mitt val att behålla efternamnet (ja jag har ju funderat på att byta som du kanske har läst tidigare - hmm funderar fortfarande) är delvis pga att barnen heter Baker. Men det finns hundratals andra små orsaker, coolare att heta Baker (jmft med Andersson), jobbigt att byta alla ID handlingar, när jag skilde mig så arbetade jag fortfarande på en sådan position att det fanns vissa komplikationer av att byta efternamn (säkerhetskodning etc). Men dessa orsaker är bara dåliga bortförklaringar om man ser till det hela - det viktigaste är att mitt val var att behålla mitt efternamn som gift kort och gott. Då kan det bli ett litet irritationsmoment när man ser att vissa personer tydligen inte kan acceptera mitt val utan fortsätter att "benämna" mig som Andersson i sina "rullor". Varför kan man alltid fråga sig? Envis som synden kanske?
Slutklämmen blir som synes - respektera mitt (och min bekantas) val av namn.
Solong och go natt kära vänner.
Kramar
Baker Queen (kanske så småningom Flodquistarn - den som lever får se)
En liten sak som jag kan småreta mig på faktiskt. Andra personers envishet när det gäller namn. Jag har en bekant som så många andra har två förnamn. När hon var yngre så kallades hon för det ena av dessa förnamnen, men sedan valde hon att använda det andra namnet. Men nu finns det vissa personer (hennes brorsa i detta fall) som envisas att kalla henne för det första, trots att hon uttryckligen har sagt att hon inte vill det. Envis som synden är han. En annan sak är ens efternamn, varför envisas med att kalla mig för något som jag inte heter? Som ogift hette jag Andersson, men gifte mig till Baker. Nu är jag iofs skild, men heter fortfarande Baker. Ja man kan säkerligen ha många åsikter om detta, att jag fortfarande heter Baker. Men det är upp till mig i detta fall att avgöra. Mitt val att behålla efternamnet (ja jag har ju funderat på att byta som du kanske har läst tidigare - hmm funderar fortfarande) är delvis pga att barnen heter Baker. Men det finns hundratals andra små orsaker, coolare att heta Baker (jmft med Andersson), jobbigt att byta alla ID handlingar, när jag skilde mig så arbetade jag fortfarande på en sådan position att det fanns vissa komplikationer av att byta efternamn (säkerhetskodning etc). Men dessa orsaker är bara dåliga bortförklaringar om man ser till det hela - det viktigaste är att mitt val var att behålla mitt efternamn som gift kort och gott. Då kan det bli ett litet irritationsmoment när man ser att vissa personer tydligen inte kan acceptera mitt val utan fortsätter att "benämna" mig som Andersson i sina "rullor". Varför kan man alltid fråga sig? Envis som synden kanske?
Slutklämmen blir som synes - respektera mitt (och min bekantas) val av namn.
Solong och go natt kära vänner.
Kramar
Baker Queen (kanske så småningom Flodquistarn - den som lever får se)
Kommentarer
Trackback
