Baker Queen

När jag läste dagens Metro fastnade jag för Cissi Wallins kolumn om pappasvek.

 

 

Min pappa är död sedan många herrans år. Han blev endast 54 år gammal, samma år som min yngsta dotter föddes 1991. Jag kände mig mest förbannad på honom, att han inte berättade att han hade ett dåligt hjärta eller att han helt enkelt hade mage att gå bort när vi hade så mycket ouppklarat. Ja känslor är inte alltid logiska. För att skydda mig själv har jag förträngt mycket av min pappa, för att helt enkelt orka med sorgearbetet. När jag nu tänker tillbaka så blir nog Cissis beskrivning rätt så träffande. Han ringde inte ofta till mig, och när det väl kom ett samtal så var det väldigt kort och konsist. Det var inte mycket känsloyttringar (om det inte var han som behövde bekräftelse på något sätt) oss emellan. Detta resulterade att man inte kände sig önskad. Jag fick lära mig att jag behövde prestera för att få en bekräftelse från honom.

 

Det beteendet har jag ju som sagt var fortsatt med då jag hela tiden ger bekräftelse (prestationer) genom att foga mig efter den andre. Om han inte vill åka hem till mig av olika anledningar, ja då åker väl jag hem till honom istället - oavsett tid på dygnet. Vill man så kan man heter det ju. Men till slut var det bara jag som gav, han var ju så van vid att jag snällt ställde upp när som. Dagens insikt blir att jag nu ska bryta mitt beteendemönster. För man kan inte ändra på andra, bara ändra och ta ansvar för sitt egna beteende.

 

Lite ledsen i ögat blir jag också när jag tänker på mina egna barns (speciellt 91-ans) dåliga förhållande med sin far. Hur oönskad känner inte hon sig......

 

Kram